När jag skulle börja skriva den här texten bad jag till Jesus: “Hjälp mig att skriva ett vittnesbörd som jag kan stå för”.

Men varför bad jag så? Varför skulle jag inte stå för att berätta om Hans Godhet? Varför skulle jag inte stå för att berätta om Hans Kärlek och det Liv som Han gett mig?

Bibeln berättar att Himmelriket är som en köpman som sökte efter fina pärlor. När han fann en mycket dyrbar pärla gick han och sålde allt han ägde och köpte den (Matteusevangeliet 13:45-46).
Den köpmannen skulle kunna ha varit jag! Jag sökte efter mening i mitt liv, eller efter “fina pärlor”, och så fann jag den allra mest dyrbara pärlan! Jag fann Jesus! Eller så var det Han som fann mig. Jesus säger i Johannesevangeliet 6:44: “Ingen kan komma till mig om inte Fadern som har sänt mig drar honom.” Gud Fadern drog mig till Jesus och vi fann varandra! Jag insåg då att Jesus var den vackraste och dyrbaraste pärlan, inget gick upp mot Honom.

Detta är nu många år sedan, men genom åren har det, i medgång och motgång, blivit än mer tydligt att det är Jesus som är den dyrbara pärlan. Det är bara Han som håller. Det finns mycket som på ytan kan se bra ut, men när det jämförs med Jesus har det inget värde.

Han har fört mig ut ur hopplöshet och gett mig av sitt Hopp. Han har fört mig ut ur meningslöshet och gett mig av sitt Liv. Jag misslyckas, men Han är God. Han är pärlan, den vackraste pärlan. Långt mycket vackrare än en aldrig så fin sommardag här i Skräcklan eller någon annanstans. Det vill jag tacka Honom för, och att vi fann varandra. Varför skulle jag inte stå för att berätta om det?